Riktiga steget in i trotsåldern?

Nu lånar mamma bloggen en stund för att skriva lite om Vilmers humör just för tillfället. Från att ha varit lugn och medgörlig så har han plötsligt slagit om. Det har visat sig två gånger idag. Tidigare idag när vi var en sväng i stan hade vi det mysigt, han lekte i snön och jag körde Melker i vagnen. När det var dags att gå hem började Vilmer gallskrika och fäkta, "vill inte gå heeeeeem, Vilmer stanna". Efter att jag försökt prata med honom så började han igen, jag bar honom skrikandes en bit men det var inte så smidigt eftersom jag hade vagnen också att styra. Jag fick flyttat bak Melker i extrasätet och fick tillslut satt Vilmer i "huvudsitsen". Han skrek hela vägen hem, tur att vi bor nära stan! Väl hemma slocknade han av ansträngningen och sov nästan två timmar. När han vaknade tittade vi lite på tv innan det var dags för middag. Vi frågade Vilmer om han kunde stänga av tvn. "Nej, tvn på". Nej inte när vi ska äta, då är vi inte ens i tv-rummet sa både jag och Peter bestämt. Då bröt det lös igen. Tjugo minuters skrikande "Vilmer titta tv", "Vilmer vill!!!" Nej, när du ätit din middag får du titta på tv. Usch, har aldrig varit med om att han skrikit så mycket och så länge. Jo, kanske när han var bebis men det är ju på ett helt annat vis. Till slut blev han lugn, åt lite mat och sen gick tvn att sätta på igen. (vi har installerat en extra av/på-knapp som gör att tvn inte går att sätta på om vi tryckt av på den extra knappen). Det var detta som gjorde honom helt förtvivlad och arg, det gick ju inte att sätta på överhuvudtaget när vi väl stängt av den.

Ni som har barn i samma ålder som Vilmer, har trotsen visat sig på riktigt? Och i så fall hur? :)